Under ett besök till Supermarket i helgen vädrade Anders följande idé. Även om uppsättningen av pendlar kommer att bli mycket överblickbar i skala (både rum och tid) så finns det en poäng att göra sammankopplingen (geometrisk konfiguration) särskilt svåröverblickbar. Speciellt om det är en uppenbar kontrast mellan pendlarnas enkelhet och sammankopplingarnas komplexitet så kan det ge olika aspekter av vad som är komplicerat för betraktaren.
Särskilt kan det vara en lättande tanke om verket är helt befriat av alla enkla försök till tolkning och förståelse. Med varje möjlighet till simpel penetrering borta kan betraktaren fokusera på det viktiga, nämligen systemet som helhet.
En tanke som vädrades i samband med detta var att detta kunde också vara ett sätt att tydligt låta laborationen vara ett konstverk. Eftersom vi med vilje rör oss i gränslandet mellan konst och vetenskap kan det ju ibland uppstå situationer då det är önskvärt att knuffa över det vi har gjort i den ena eller andra fållan. På det här sättet skulle vi kunna befria laborationen från all falsifierbarhet och "göra det till konst".
En kommentar jag har om detta är att jag tror inte att det är nog att göra endast detta. Jag skulle vilja ha möjligheten även kunna ha enkla kopplingar. Framförallt för att det i dualiteten kommer skapas extra värde. Annorlunda uttryckt: Vad är den uppfattade skillnaden mellan enkla och komplicerade kopplingar?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
intressant!
Min tanke var snarast följande:
För att en konstruktion "A" ska sägas vara en (meningsfull) modell av ett objekt/fenomen "B" så bör följande vara sant:
1. A och B delar N egenskaper
2. A har färre frihetsgrader än B
3. Antal frihetsgrader i A är mindre än N
detta går att kvantifiera mer exakt mha informationsteori, etc. Idén går också att extrapolera till Occam's rakblad.
Härifrån följer att ju fler frihetsgrader i A, desto färre (simpla) fenomen kan den sägas modellera.
Vad är min poäng? Det har jag glömt bort.
Post a Comment